När vi låter agenterna koda, och när vi låter bli
För själva utvecklingsarbetet har vi lärt oss var AI gör mest nytta: väl avgränsade uppgifter där osäkerheten är liten. Rutinkod, testfall, ändringar som följer etablerade mönster i kodbasen. Där fungerar flödet ofta så här: agenten tar en uppgift direkt från planeringsverktyget, skriver koden och öppnar en pull request. Koden granskas av både AI och människa, och agenten arbetar in synpunkterna tills utvecklaren godkänner och tar över ägarskapet.
Lika viktigt är var vi håller igen. De system vi bygger är verksamhetskritiska och ska ofta leva och förvaltas i tio, femton, tjugo år. Kod som ingen i teamet på djupet förstår blir en skuld som växer med åren, oavsett hur snabbt den skrevs. Att “vibe-koda” fram en applikation kan vara utmärkt när en idé snabbt ska testas, ungefär som vi arbetar i AI-labbet. Men det håller inte för system som ska bära en verksamhet.
Vi är också vaksamma på slentrianmässig AI-användning av ett annat skäl: utvecklare som slutar skriva kod själva slutar så småningom att utvecklas. Hantverket behöver underhållas, precis som systemen.